Giovanni Porzio: Öden som möts

Ur Un dólar al día (En dollar om dagen)

Översättning från spanska av Lennart Blomberg

(Från http://brigadaparaleerenlibertad.com/ kan du ladda ner e-boken helt gratis.)


 

Kanske har ni sett dem på teven. I förbigående, för några ögonblick, mellan nuvarande statsministerns uttalanden och en modenyhet. En barsk kommentar och arkivmaterial, inte alltför rå eller alltför närgånget, för att inte såra familjens känslighet.

 Men teven är fri från bakterier. På talkshowerna känns inte lukten av urin och kräkningar, lukten av avföringen, förruttnelsen i den fuktiga jordens gravar. Man hör inte jämmern, bönerna, de kvävda veklaganden, flugornas surranden, stanken av död. Det stelnade blodet fastnar i skorna.

I verkliga livet, med de levande, är det något annat. Magen drar ihop sig och saliven torkar, dess smak är besk. Man blir stum, förstelnad, oduglig, kraftlös. Njurarna med sina körtlar räddar dig med en överdos av adrenalin; de kommer i vågor som urladdningar, krypande i venerna.

Jag har sett hundratals av dem. Döda av hunger, krig, sjukdomar. Bebisar, unga, gamla. Palestinska barn och isrealitiska barn, irakier och iranier, afghaner och pakistaner, indier, indonesier, nigerianer, somalier, sudaneser, rwandier, kongoleser, colombianer, haitier, libaneser, etiopier, eritreaner, liberier, sydafrikaner, algerier, libyer, tjetjener, serbier, albaner. En massaker. En massaker utan slut. Men vem bryr sig? De nämns inte, inte ens av journalister, trötta på tragiska händelser. Och folk vill inte veta, likgiltigheten härskar.

Emellertid borde vi veta att i en globaliserad värld korsas våra öden. Att ekonomierna i Asien, Europa och de amerikanska kontinenterna är inbördes beroende av varandra. Att variationerna i eurokursen, oljan och råvarorna påverkar vår livsstil. Att flyktingströmmarna som förorsakats av konflikter, hungern eller den ojämna utvecklingen förändrar det samhälle som vi lever i.

De makroekonomiska indikatorerna är alarmerande. De fattiga länderna (2,4 miljarder människor) exporterar endast 2,4 procent av de globala produkterna medan 0,13 procent av jordens befolkning kontrollerar en fjärdedel av de finansiella resurserna i världen. Tjugo förtär 76 procent av den privata konsumtionen och producerar 75 procent av inkomsterna i världen. Klyftan mellan Nord och Syd i världen blir allt större, som förstärks av höjda energikostnader och priserna på livsmedel, av den internationella finansiella krisen och den ojämna ökningen i produktionssystemet. Konsumtionen av olja, råvaror och naturresurser hos en europé eller en nordamerikan är i genomsnitt 32 gånger högre än för en medborgare i Kenya eller Bangladesh.

En miljard människor kan inte läsa eller skriva. En och en halv miljard av invånarna på jorden lever på en dollar om dagen, enligt beräkningar av Världsbanen. Fler än tre miljarder – nästan hälften av mänskligheten – med mindre än 2,5 dollar.

Men statistiken säger ingeting. Eller åtminstone inte tillräckligt.

Begreppet one-dollar-a-day – skriver antropologen Albert Salza i Nada – är förrädiskt: matematiken för de fattiga fungerar för diffusa enheter, i enlighet med den interna logiken för komplexa system… Fokuseringen på konto-pengar som Världsbanken använder för att bestämma fattigdomsgränsen kan inte inbegripa viktiga dimensioner för ett värdigt liv, som förväntad livslängd, förmågan att läsa och skriva, kommunikation med andra, de allmänna nyttigheterna, den personliga säkerheten och för familjen, friheten.

Fattigdomen, marginaliseringen och våldet är flytande parametrar. De varierar i förhållande till den kulturella omgivningen, med latituderna, med den sociala perceptionen. Armodet i en urban kontext är ofta mer förnedrande än att lev i misär på landsbygden. Den relativa säkerheten i ett flyktingläger kompenserar inte förlusten av värdigheten och av rötterna.

Det är med detta betraktelsesätt som bas som den pakistanske ekonomen Mahbub ul-Haq och den indiske filosofen och nobelpristagaren i ekonomi (till Alfred Nobels minne) Amartya Sen har gjort upp indexet för mänsklig utveckling (HDI) som sedan 1990 används av UNDP för att sammanställa uppgifter om den mänskliga utvecklingen (HDR); de utvärderande parametrarna begränsas inte till inkomst per capita utan tar också hänsyn till förväntad livslängd vid födseln och tillgången till utbildning. Särskilt Sen ser utvecklingen som en breddning av de verkliga möjligheterna för individen att leva ett liv i enlighet med de egna förväntningarna och i frihet. Att mäta fattigdomen enbart baserad på inkomsterna förutsätter att man jämställer armodet med bristen på materiella nyttigheter och att lösningen består i att stimulera marknadsekonomin; detta när ökningen i den materiella rikedomen inte nödvändigtvis är förbunden med en högre levnadsstandard.

Konsekvenserna av globaliseringen och klimatförändringarna, de två fenomen som djupast sätter avtryck i början på det tredje milleniet, omfattar hela mänskligheten, men påverkar på olika sätt i enlighet med det geografiska området och graden av ekonomisk och social utveckling.

Ända från Asien till Latinamerika har liberaliseringen av handeln och investeringarna skapat miljoner arbetstillfällen och reducerat den allmänna fattigdomen från 42 procent av världspopulationen 1990 till 25 procent 2005. På två årtionden har de fattiga minskat i antal från 1,8 miljarder till 1,4; en beräkning som har gjorts genom att använda gamla parametrar hos Världsbanken och tillämpad av FN, parametern en dollar om dagen, och med en standard bättre anpassad av en dollar och 25 cent (sic!), som tar i beaktande av priserna för ”baskorgen” och skillnaderna i köpkraften i 146 utvecklingsländer.

I de mest globaliserade asiatiska länderna sjönk fattigdomsnivån från åttio procent 1981 till arton procent 2005. Medan den i Afrika söder om Sahara, avskilt från det värdsliga ekonomiska tåget, har hållit sig stabilt omkring femtio procent. Den spektakulära tillväxten i Kina började med ”den öppna dörrens politik” som infördes 1978 av Deng Xiaoping. Höjdpunkten i Indien stimulerades av reformer som sedan 1991 har inneburit lättnader för staten och byråkratin. Och på bara några få år har det lilla emiratet Dubai blivit ett av världens viktigaste finansiella centra.

Men ekonomierna som drivs av export är underkastade de plötsliga ändringarna på marknaden. Och de uppstickande ekonomierna, storkonsumenter när det gäller råmaterial och energi, lider inte mindre än de industrialiserade länderna av konsekvenserna av den ekonomiska krisen. Även om Kina, ”världsfabriken”, nästan skadelöst har övervunnit sammanstörtningen i börsvärdena och recessionen 2008–2009, upprätthållande höga tillväxtnivåer, från tio till tjugo miljoner arbetare – med totalt 140 miljoner – har de förlorat sina anställningar och sextio tusen industrier har gått i likvidatioon enbart i provinsen Guangdong. Bara i Asien har åtminstone 300 miljoner människor knuffats ner på gränsen till fattigdomsnivån.

Å andra sidan har globaliseringens välsignelser tillfallit på ett orättvist och ojämlikt sätt till och med före marknadskrisen. Livsmedelspriserna, riset och vetet, fortsätter att skjuta i höjden medan medellönerna förblir stabila eller ökar obetydligt i förhållande till BNP. Den rikedom som produceras koncentreras i fåtalet händer: hos dem som spekulerar i fastigheter, finansmagnater, i de multinationella inom energis och råmaterialens område, till affärscheferna och till jordbruks-business. I Indien ökade indexet över ojämlikheten i de urbana områdena med femton procent mellan 1995 och 2005 enligt en studie som gjorts av National Council of Applied Economic Research. Och även om fattigdomsnivån i Indien sjönk i procent räknat, gick de fattigas antal upp från 436 miljoner 1990 till 456 miljoner 2005 vilket representerar 42 procent av hela befolkningen.

Det faktum att antalet undernärda barn fortsätter att öka till och med i tider av ekonomisk tillväxt och relativt låga priser – säger generaldirektören för FAO, Jaques Diouf – påvisar att hungern är ett strukturellt problem. Det är uppenbart att den ekonomiska tillväxten, även om den är viktig, inte är tillräcklig för att eliminera hungern inom en acceptabel tidsperiod.

År 2009 var det åtminstone trettio länder där det kom till våldsamma störningar beroende på den hisnande höjningen i priset på ris, mjöl och biprodukter. Världens hungrande uppgick till en rekordnivå på över en miljard människor, som följande år sjönk till ”bara” 925 miljoner. Enligt UNICEF dödar hungern och sjukdomarna förbundna med undernäring fler än 26 000 barn varje dag: ett varje 3,5 sekund.       

Orsakerna till inflationen när det gäller livsmedel är flera: den naturliga befolkningsökningen (vi är 6,7 miljarder; vi blir nio miljarder 2050), prishöjningarna på olja, de dåliga skördarna, torkan, otillräcklig lagring, avsaknaden av investeringar i jordbruket, den finansiella spekulationen, den ökade efterfrågan på kött i utvecklingsländerna och förvandlingen av stora odlade jordbruksarealer för produktion av biobränsle, främst i Brasilen och Förenta Staterna.

Det beslut som president George W. Bush tog 2006 för att främja produktionen av etanol till bilar fick förödande kosekvenser: odlingarna av vete och soja har fallit ned för att jordbrukarna har föredragit att så subventionerad majs till biobränsle i stället för ätbar säd. Dessutom ägnas inte lågt räknat en tredjedel av spannmålsskörden i världen åt mänsklig konsumtion utan åt boskap, i en livsmedelskedja – beroende på en växande aptit på kött i länder som Indien och Kina – det är abnormt mönster av slösaktighet och ineffektivitet: för att producera ett kilo kött behöver man tio kilo spannmål och tiotals liter vatten. Kreaturen är i sig själv ansvariga för arton procents utsläpp av all koldioxid på planeten.

När bensinfaten stiger (i pris) uppmuntras jordbrukarna att plantera majs till etanol och därmed höjs priset på ris och annan säd på den internationella marknaden. I de svaga staterna blir effekterna omedelbara. I till exempel Senegal konsumerar de tretton miljoner invånarna i medeltal 600 000 ton ris om året; nästan allt importerat från Asien till konkurrenspriser i jämförelse med det lokala riset; plötsligt befann sig Senegal i en situation när man inte kunde tillfredsställa den inhemska efterfrågan.

Debatten bland vetenskapsmännen om orsakerna till klimatförändringen och den verkliga omfattningen av växthuseffekten är än så länge öppen, men ingen kan förneka intrycken på jordens ekosystem, som har sammanfattats i den årliga berättelsen från UNEP, FN:s miljöprogram.

Den arktiska isen har minskat med mer än trettio procent sedan 1979, det år då man inledde satellitövervakningen. Sedan 2007 är Nordvästpassagen, norr om Kanada, isfri under sommaren och under år 2008 öppnades även en segelbar kanal längs med den arktiska kusten i Sibirien.; med all sannolikhet var inte de båda passagerna öppna samtidigt under de senaste tusen åren, innan den förra istiden. Isen i Grönland smälter med en hastighet av hundra kubikmeter per år; upplösningen av islagret på den västra Antarktis polcirkel (Antárdita) har ökat med sjuttio procent från 1996 till 2006 och den från den antarktiska halvön med 140 procent.

Uppskattningar av den resulterande höjningen av havsnivåerna varierar från ett minimum av arton centimeter till ett maximum på två meter före seklets slut. En förhöjning med en meter föranleder ett försvinnande från kustregionerna av omkring hundra miljoner asiatiska (artindivider), fjorton miljoner europeiska, åtta miljoner afrikanska och latinamerikanska.

Dessutom förökar issmältningen växthuseffekten och miljöföroreningarna. När isen smälter frigörs stora mängder av metan, pesticider, organiska och oorganiska föroreningar. Den siberiska permafrosten innehåller mer än femhundra miljarder ton med kol, som när det frigörs i atmosfären, om även bara delvis, betydligt accelererar den globala uppvärmningen. Andra faror är: erosionen i glaciärkedjorna i Himalaya och Hindu Kush, som riskerrar att flyta samman med det säsongsvattnet som en miljard människor är beroende av för sin överlevnad; den dramatiska minskningen i den marina biomassan, redan decimerad på grund av ett intensivt och indiskriminerande industriellt fiske; den oupphörliga avskogningen som reducerar den naturliga upptagningsförmågan av COᴤ och som innehåller habitatet, helt eller delvis, där 90 procent av världens fattiga befolkning får sin bärgning.

I början på 1900-talet utsträckte sig mangroveskogen i Irrawaddy-delen (i sydöstra Asien) på en yta av över 240 000 hektar, nu finns det 48 000. På ett halvsekel har Indonesien förlorat tjugo procent av sina skogar. Varje år hugger man ner sex procent av träden i Amazonas och i världen försvinner tretton miljoner hektar med skog, till en yta som motsvarar Storbritannien. Djungeln i Amazonas hotas dessutom av klimatförändringen: Hadley Centre i Exeter, en av de mest ansedda institutionerna för vetenskapliga studier om global uppvärmning, har beräknat att en förhöjning av temperaturen med två grader skulle förorsaka en förstörelse av fyrtio procent av träden och att andelen skulle stiga till 75 procent vid en ökning med tre grader.

I Afrika, där avskogningen (fyra miljoner hektar per år) ökar med en hastighet som är dubbelt så hög som genomsnittet i världen och där den demografiska tillväxten är det dubbla (2,32 procent, med en topp på 4,8 procent i Liberia, världsrekord), effekten av jorderosionen, ökenbildningen, den förenade användningen av gödsel och konstgödning och ett ”svedjejordbruk” har allvarligt skadat 65 procent av den odlingsbara marken. Och om de afrikanska jordbrukarna år 1950 kunde räkna med 13,5 hektar per capita, hade de 2005 bara 3,2 hektar, som 2050 kommer att reduceras till ett och ett halv hektar.

Afrika producerar endast fyra procent av gasutsläppen med växthuseffekt men måste betala de mänskliga kostnaderna för den globala uppvärmningen i en oändligt högre grad: dess 965 miljoner invånare lever i större utsträckning än någon annanstans i kontakt med naturen, och de flesta länderna på kontinenten har inte de finansiella och teknologiska resurserna, planeringen och förmågan för att bemöta nödlägen.

År 2009 betecknade USA:s Pentagon och State Department klimatet som ett nationellt hot mot Förenta Staterna, då man för första gången tog med det i den årliga försvarsberättelsen. De modeller som analyserades av experter från National Defense University i Washington pekar på att inom de närmaste tjugo eller trettio åren de mest sårbara regionerna kommer att vara Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och sydvästra och södra Asien, där man kommer att se sig påverkade av livsmedelskriser och hydrogeologiska och atmosfäriska kriser som man aldrig upplevt tidigare, och som kommer att kräva en massiva humanitära och militära insatser.

Klimatförändringarna har snabbt eskalerat prioriteringslistan hos Barack Obamas regering, inklusive eller kanske speciellt, på grund av de motsägelser av strategisk och geopolitisk art den globala uppvärmningen kräver. Sammanläkningen av orkaner, torkan och naturkatastroferna hotar att vara orsaken till hunger, pandemier, massiva migrationer, statskupper, och konflikter om vatten och jord vilket skulle destabilisera hela regioner, ge näring åt etniska och religiösa krig och terrorism. Ingenjörerna i Pentagon håller redan på att ge marinbaserna Norfolk och San Diego en ny design, som hotas av en förhöjd havsnivå. Atollen Diego García i Indiska oceanen, som har en av de största nordamerikanska militärbaserna i världen, hotas av att försvinna. Detta under tiden som den arktiska issmältningen sätter igång försvaret av nya segelbara kanaler och spär på konkurrensen för exploateringen av submarina resurser som olja och dyrbara metaller.

De mindre pessimistiska modellerna tyder på att år 2050 miljöflyktingarnas antal fluktuerar mellan 200 och 250 miljoner. De mest utvecklade och ekologiskt stabila länderna kommer att se sig påverkade av en tsunami av migranter som flyr från översvämmade områden eller som har påverkats av torkan. De första offren kommer att vara samhällena i kustlandet och landsbygden som marginaliserats av klimatet där överlevnaden är beroende av regn, monsuncyklerna och den prekära jämvikten i de lokala ekosystemen. Maldiverna, en arkipelag med öar i vattenkanten, har skaffat en fond för att köpa jord i utlandet för sina 400 000 invånare. I Tuvalu (i Polynesien) har redan tre tusen öbor evakuerats. Öknen Gobis framstöt har tvingat de boende i tre kinesiska provinser att överge sina hem.

Tragedin i Darfur, som vanligtvis förklaras som ett resultat av en etnisk konflikt mellan araber och afrikaner, är i verkligheten ett krig mellan bosatta jordbrukare och boskapsskötande nomader över innehavet av en jord som har försämrats av torka och ökenbildning. Innan det slutade att regna under 1980-talet delade nomaderna och de bofasta på vattenkällorna, getterna och kamelerna betade intill odlingslotterna och boskapsägarna bytte sina produkter med jordbrukarna från stammarna Fur, Zaghawa och Massaleit. Med torkan minskade betesmarken och brunnarna sinade. Konflikterna om vattnet urartade till våldsamma konfrontationer, följda av plundring, förstörelse av byar och massakrer. Kriget, som närdes av känslorna hos araberna och regimen i Khartum, fick ideologiska, politiska och rasistiska innebörder. Men i grunden är det en kamp om kontrollen över födan och områdets resurser.

Historien upprepar sig. I Den stillsamme amerikanen, den berömda romanen av Graham Greene, vars miljö är kriget i Vietnam, har journalisten Thomas Fowler ett animerat åsiktsutbyte med Alden Pyle, den nitiske ekonomiske rådgivaren på USA-ambassaden. De befinner sig i ett vakttorn som fångar hos Viet Cong:

- Du och dina kompisar försöker kriga med hjälp av personer som inte har några intressen.

- Vi vill inte ha någon kommunism.

- De vill ha tillräckligt med ris. De vill inte att man skjuter på dem. De vill att varje dag ska vara lika som den följande. De vill inte ha oss vitingar i sin närhet som lär dem vad de måste tycka om.

Enligt Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD) kommer efterfrågan på livsmedel att stiga med femtio procent vid mitten av seklet. Under samma tidsperiod, mot en bakgrund av en galopperande folkökning och en växande efterfrågan på kött och biobränsle, kommer man att förlora stora odlingsbara landområden på grund av klimatförändringen, jordförsämringar, urbanisering och bristen på vatten. Därför är det troligt att priset stiger på livsmedel; det är den fjäder som driver på de enskilda fonderna, investeringsfonderna, investeringsbankerna, livsmedels-industrierna och regeringarna att kratta markområdena i utvecklingsländerna.

Landgrabbingen, att ta odlingsbar mark i beslag, har som mål att uppnå tio till trettio procent av allt disponibelt. Till exempel: det ryska investeringsbolaget Renaissance Capital handlade upp hundra tusen hektar i Ukraina; det nordamerikanska företaget Goldman Sachs har för en halv miljard dollar förvärvat delintressen i bolag som föder upp hönsfåglar och grisar i Kina; Sudan, där 5,6 miljoner människor lever på livsmedelshjälp, upplät 1,5 miljoner hektar till Golfstaterna, Egypten och Sydkorea; Kuwait hyrde 130 000 hektar för risodling i Kambodja; Egypten planerar att så vete och majs på en yta av 840 000 hektar i Uganda. Saudiaraberna odlar ris i Etiopien, koreanerna i Madagaskar. Den Demokratiska Republiken Kongo har erbjudit tio miljoner hektar till Sydafrika; Pakistan har lämnat en miljon hektar till Förenade Arabemiratens disposition och Filippinerna är berett att ge 1,2 miljoner hektar till de internationella investerarna. Kina, som har exporterat en miljon arbetare till Afrika, fick 2,8 miljoner hektar för att producera bränsle från palmolja i Kongo. Totalt har man, enligt International Food Policy Research Institute i Washington, sedan 2006 skrivit kontrakt på trettio miljarder dollar och transaktionerna inbegriper markområden på mellan femton och tjugo miljoner hektar, vilket motsvarar den odlingsbara marken i hela Frankrike och en femtedel av Europa.

Förvandlade till industriella monokulturer, har de markområden som erhållits i utbyte mot tilldelning av olja och infrastruktur eller försålda till skrattretande priser i de fattiga länderna, garanterar avkastningar på tjugo till trettio procent. Medan man i Afrika söder om Sahara, där enligt Världsbanken endast mellan två och tio procent av jordbrukarna äger legala dokument på sina egendomar eller arrendekontrakt, blir expropriationen av småjordbrukarna allt vanligare.

Monokulturerna, som förutom att behöva kemiska bekämpningsmedel och konstgödning som utarmar jorden, kräver stora kvantiteter med vatten. Men de hydrauliska resurserna, mycket mer värdefulla än oljan, är bristvaror. De klimatiska modellerna förutser en ökad nederbörd i norra Europa, i Centralafrika och i de etiopiska högländerna, men en kringgående utveckling av regnen och monsunerna, en markant intensifiering av de plötsliga klimatiska fenomenen (orkaner och översvämningar), den gradvisa ökenbildningen i temporerade områden och ett snabbt fortskridande av ökenområden skapar stora problem.

Risken för att stressen efter vatten för att få tillgång till reserver som blir alltmer sällsynta kan utmynna i väpnade konflikter är särskilt hög i de flodstränder som korsar flera länder: Nilen, som delas av Egypten, Etiopien, Sudan, Kenya, Uganda (men området kring dalen inkluderar även Burundi, Rwanda, Tanzania och Demokratiska Republiken Kongo), där Egypten – i enlighet med avtalen från 1929 och 1959 – bemäktigade sig sextio procent av vattnet; Jordan, innehållande Syrien, Libanon, Israel, Palestina och Jordanien; floddalen till Tigris och Eufrats, som flyter i Irak, Syrien och Turkiet; och flodsystemet kring Indus och Ganges-Brahmaputra, som delas mellan Indien, Pakistan, Nepal och Bangladesh. Tre femtedelar av de 263 internationella floddalarna har inga traktat som reglerar deras skötsel.

Det mest explosiva området är sedan mer än fyrtio år det bibliska Jordan, vars nivå minskar i en oroande hastighet; vattnet är en av huvudorsakerna som förhindrar fredsprocessen mellan regionens länder. Redan 1964 hade Israel avlett vattnets flödesriktning genom ett rörsystem, National Water Carrier, som numera leder 500 miljoner kubikmeter (vatten) om året, och som utsträcker sig från Haifa till Negevöknen, vilket ger dricksvatten till de urbana zonerna i Jerusalem och Tel Aviv, och som matar akvedukterna till bosättningarna på de ockuperade områdena. Sexdagarskriget var i grunden en konflikt om Jordans källor: ”Dispyterna om gränserna var extremt betydelsefulla – skrev Ariel Sharon i sin självbiografi – men den om vattnet var en fråga om liv eller död”. På mindre än en vecka, genom att erövra de syriska Golanhöjderna och floddalen Tsahal, hade man försäkrat sig om den strategiska kontrollen över vattenresurserna, som idag representerar en tredjedel av konsumtionen och nittio procent av de israelitiska ytterstadsdelarnas behov.    

Tillgången på vatten till den palestinska befolkningen, som används som ett redskap för politisk utpressning, sker som en droppe efter droppe och göder känslorna hos araberna i Gaza och Västbanken. Skillnaderna är synliga för blotta ögat. Osloavtalet tillerkände palestinierna 57 kubikmeter per capita och år mot 246 för de israeliska medborgarna; idag konsumerar varje bosättare i de israelitiska ytterstadsdelarna 620 liter vatten medan varje palestinier förbrukar sextio; under samma tid sedan 1967 har den jord som de palestinska bönderna kan bevattna sjunkit från 27 procent till mindre än fem.

Denna hydrologiska apartheid förvärras av byggandet av ”försvarbarriären”: den här muren som man inför djupt in i de ockuperade områdena som innefattar – främst i Tulkaremregionen – brunnarna och vattenkällorna som tillhör araberna till en uppskattad sammanlagd mängd av minst fem miljoner kubikmeter om året. Under tiden är situationen alltid mest dramatisk i Gazaremsan, till stor del beroende på den israelitiska försörjningen: befolkningstrycket (1,2 miljoner boende på 360 km²) som har utarmat det tunna jordlagret med vatten, mycket förorenat och som infiltreras av havsvatten, salt och nitrat, med allvarliga konsekvenser för nivån på barnadödligheten.

I Asien bygger Kina åtta stora kraftverk i den övre delen av Mekongfloden som ska alstra elektricitet och bevattning i Yunnanprovinsen. Men länderna vid flodstränderna i den nedre delen, Laos, Myanmar, Thailand, Kambodja och Vietnam är i ett bekymrat tillstånd: vattenflödets växlingar hotar fiskarna och de bevattningssystem som sextio miljoner bönder använder.

En latent konflikt som idag förmörkas av tragedin i Irak är även det misshandlade Mesopotamien. Under århundraden har fellahinerna (bofasta jordbrukare) och uppfödarna i Syrien och Irak varit beroende av Tigris och Eufrat. Men det är Turkiet dit de två floderna kommer, som bestämmer deras flöde genom ett imponerande system med kraftverk. Ankara kan på ett påtagligt sätt bestämma över ekonomierna över den Bördiga halvmånen, där majoriteten av befolkningen lever av jordbruk.    

Den strategiska betydelsen av de hydrologiska resurserna vars skötsel man mer och mer lämnar till individer och företag – och till medvetenheten om de risker som är förbundna med den globala uppvärmningen – har lett till att Indien och Kina samarbetar i ett program för att undersöka effekterna över den fruktade glaciära issmältningen. Enbart i Jumba på Mount Everest bas, har den (isgränsen) dragit sig tillbaka 25 kilometer sedan Sir Edmund Hillary och sherpa Tenzing Norgay år 1953 erövrade världens tak. Sju av världens största floder, inklusive Ganges och Yangtze får sina tillflöden från snön i Himalaya. ”De asiatiska vattentornen” mättar 40 procent av jordens befolkning och bevattnar de oändliga slätterna i båda giganterna i Orienten.

Vatten betyder föda. Men 700 miljoner i 43 länder lever under tröskeln till vattenbrist; 1,2 miljarder har inte tillgång till rinnande vatten och två miljarder lider under bristande sanitära förhållanden beroende på avsaknad av vatten eller dålig kvalitet, vilket är ansvarigt för fler än tretton tusen döda varje dag. Jeffrey Sachs, direktör för Earth Institute på University of Columbia hävdar att ”den föregivna bågen av islamisk instabilitet som utsträcker sig från Sahel på Afrikas horn, Jemen, Irak, Pakistan och Afghanistan, det är en verklig båge av hunger, befolkningstryck, stress efter vatten, osäker livsmedelsförsörjning och arbetslöshet”.

I Indien, världens största konsument av underjordiskt vatten för bevattning, produceras femton procent av livsmedlen med icke förnyelsebara källor och i snabb utarmning; satelitkartor från den nordvästra subkontinenten som har publicerats av NASA avslöjar en minskning av vattennivån i sluttningarna med mer än 30 centimeter per år från 2002. När monsunen är snål med regn återstår det inget annat för hundratals miljoner bönder än att bedja.

 

År 2000 när man antog Milleniedeklarationen och Milleniemålen fastställde det internationella samfundet åtta målsättningar som skulle uppnås år 2015: utplånandet av hungern och den extrema fattigdomen, allmän grundskola, jämställdhet mellan könen och främjandet av kvinnorollen, en minskning av barnadödligheten, förbättrad mödrahälsovård, kamp mot HIV/Aids, malaria och andra sjukdomar, hållbarhet i miljön och att främja samarbetet för utvecklingen i världen. Kanske alltför ambitiösa mål.

Rapporten MDG [Millenium Development Goals] för 2011 presenterade ett bokslut med blandat resultat. Man har uppnått betydande framsteg när det gäller utbildningen, i förhindrandet av Aids och malaria, i ökningen av tillgången på rinnande vatten, i elimineringen av destruktiva substanser av ozonlager, i begränsningen av den extrema skulden för de fattiga länderna, spridningen av mobiltelefoner och i tillgängligheten när det gäller medicin. Särskilt har antalet döda till följd av mässling gått ner från 727 000 år 2000 till 242 000 år 2006; 80 procent av barnen i utvecklingsländerna vaccineras idag.

Det är framsteg som inte är föraktliga. En studie som har utförts av Brookings Institution [The Poverty in Numbers: The Changing State of Global Poverty from 2005 to 2015] som presenterades på ekonomiskt forum i Davos i januari 2011 framhåller de fenomenala mått på tillväxten i länder som Uganda, Etiopien, Tanzania, Moçambique, Vietnam, Bangladesh och Uzbekistan. Författarna till undersökningen, Laurence Chandy och Goeffrey Gertz, utmanade uppskattningarna gjorda av Förenta Nationerna och Världsbanken som de ansåg vara föråldrade och påstår att år 2015 att antalet fattiga skulle vara färre än 600 miljoner, trots befolkningsökningen.

Men förutsägelser är en osäker mark att gå på. Och statistik, särskilt om den görs i stor skala, lånar sig till stridiga tolkningar. Procentandelen av befolkningen i världen som lever på mindre än 1,25 dollar om dagen i paritet med köpkraften har sjunkit från 46 procent 1990 till 27 procent år 2005 och Millenniemålet att halvera antalet fattiga för 2015 tycks möjligt att uppnå. Emellertid bör vi beakta att en stor del av detta resultat beror på Kinas handlande, där nivån på fattigdomen från 1990 till 2005 sjönk från sextio till sexton procent. Och även om det är säkert, enligt det brittiska Overseas Development Institute, att index har reducerats till hälften i femton stater i tredje världen så är statistiken i 28 utvecklingsländer bristfälliga, föga tillförlitliga eller icke existerande.

Det är föga troligt att alla milleniemålen uppfylls på de förutsatta tiderna, medan det har försämrats i några områden situationen. I Afrika söder om Sahara kommer det inte att vara möjligt att halvera antalet olyckliga som överlever med mindre än en dollar, som man förväntade. Ett hundra fyrtio miljoner barn i utvecklingsländerna (en fjärdedel av alla), lider fortfarande av akut undernäring och låg vikt. Endast arton av de 113 länderna som år 2005 inte lyckades med målet om likställdhet mellan könen i grundskolan är kapabla att uppnå det 2015. I de fattiga länderna arbetar två tredjedelar av kvinnorna i prekära anställningar eller är oavlönade; kvinnorna är dåligt representerade i parlamenten och på de offentliga kontoren; fler än en halv miljon mödrar dör när de föder eller under komplikationer under graviditeten; 2,5 miljarder människor har ingen tillgång till adekvat hygien och sjukvård; fler än en tredjedel av den urbana befolkningen, vilket ökade till fler än tre miljarder människor, lever i kyffen. Koldioxidutsläppen fortsätter att öka och utvecklingsbiståndet från de rika länderna minskar.   

Hungern och fattigdomen ökar i Afrika men också i södra Asien där tre fjärdedelar (1,2 miljarder) liver på mindre än två dollar om dagen enligt Världsbanken.  Antalet flyktingar och internflyktingar som följd av krigen och förföljelserna steg till 43 miljoner. Lunginflammation, diarréer, malaria och mässlingen är sjukdomar som är lätta att förhindra och bota, dödar varje år nästan tio miljoner barn under fem år. Om endast en av 7 000 kvinnor i de rika länderna löper risken att dö under graviditeten, är proportionen oacceptabel i Afrika söder om Sahara på 22.

Det mest effektiva förebyggandet och behandlingen av Aids har hjälpt att förhindra spridningen; dödligheten sjönk från 2,2 miljoner år 2005 till mindre än två miljoner 2010, medan antalet nya individer som smittats av HIV har gått ner från tre miljoner år 2001 till 2,6 under 2010. Men bataljen är inte över: de dyra bromsmedicinerna är ännu inte tillgängliga för majoriteten av patienterna. Varje 24:e timma registrerar statistiken nästan 7 500 nya infekterade och 5 500 döda. Under tiden är femton miljoner barn ”föräldralösa av Aids”.

Tuberkulos är en sjukdom som kan botas som under 70-talet tycktes vara utrotad men som återkom till människan: som en form av viral sufflör, i dödlig förbindelse med HIV och med ny resistent härstamning i medicinerna. Enligt World Health Organization (WHO) har den inräknat 1,7 miljoner döda, 9,4 miljoner nya fall och sammanlagt 14 miljoner sjuka, med en klar övervikt i Afrika söder om Sahara.

 Enligt författarna till rapporten har den finansiella krisen, de ekonomiska fluktuationerna, ökningen i livsmedelspriserna, ökningen av konflikterna och effekterna av den globala uppvärmningen underminerat ansträngningarna hos de 190 länderna som har skrivit under Milleniedeklarationen. Men regeringarnas uppmaningar, åtagandena hos FN-organen och hängivenheten hos NGO-volontärerna är otillräckliga.  Målet att utrota fattigdomen och hungern kommer man aldrig att uppnå om man inte angriper de strukturella orsakerna i den förskräkliga klyftan mellan norra och södra halvkloten: befolkningsökningen, vars ansvar till delar faller på Vatikanen och den katolska kyrkan, fientligt skyldig till varje form av födelsebegränsning, och till en ohållbar utvecklingsmodell baserad på i icke förnyelsebar energi och exploateringen av de fattigaste ländernas råvaror.

Det räcker med att läsa uppgifterna om framställningen av koldioxid och rinnande vatten för att mäta klyftans magnitud. Utsläppen av COᴤ uppgår till 30 miljarder ton per år och är i stigande. Men om varje europé, nordamerikan eller japan producerar tolv ton i genomsnitt, framställer utvecklingsländerna tre ton per capita och afrikanerna söder om Sahara inte mer än 800 kilo. De boende i de fattiga länderna som har vatten inom ett avstånd på en kilometer (omkring 1,8 miljarder) konsumerar i genomsnitt tjugo liter om dagen; mindre än hälften av det vatten som en italienare eller engelsman använder dagligen för att spola klosetten. Den dagliga vattenförbrukningen per invånare (data från PNUD som avser 2006) är 149 liter i England, 386 liter i Italien och 575 liter i Förenta Staterna, men bara femton i Etiopien och fyra i Moçambique

Det är inte bara den absoluta demografiska tillväxten som utgör en utmaning för en hållbar utveckling och internationell säkerhet. De viktigaste och mest alarmerande förändringarna har att göra med den mänskliga artens struktur och distribution. I USA, Kanada och Japan fortsätter befolkningstalen att minska och föråldringen att öka (det sistnämnda är en vanlig tendens i Kina och Sydkorea), medan födelsetalen ännu inte minskar i de fattiga länderna där det idag lever nio av tio barn under femton år. Den demografiska boomen är särskilt betydande i de islamiska länderna. År 1950 – enligt beräkningar av Jack Goldstone, professor vid George Mason University i Fairfax (Virginia) – hade Bangladesh, Egypten, Indonesien, Nigeria, Pakistan och Turkiet en befolkning på totalt 242 miljoner; 2009 hade den stigit till 886 miljoner; med de aktuella tendenserna kommer den att vara över 1 361 miljoner. I ljuset av dessa uppgifter och med beaktande av den växande muslimska immigrationen till Europa, är det gång efter annan alltmer viktigt att överbrygga den konfliktfulla relationen mellan de västerländska och islamitiska länderna, som på ett farligt sätt har intensifierats – från och med terroristattacken den 11 september 2001 – till de väpnade interventionerna i Afghanistan och Irak.

En annan destabiliserande faktor är hastigheten på urbaniseringen. År 2010 är det första gången i mänsklighetens historia som stadsbefolkningen överstiger populationen på landsbygden, som år 1950 var mer än sjuttio procent av den totala. År 2050 kommer proportionerna att vara de omvända enligt FN:s förutsägelser med sjuttio procent av befolkningen urbaniserade och koncentrerade i megastäder i låginkomstländer, där det finns risk att en galopperande inflation och avsaknad av sociala säkerhetsnätverk ger upphov till revolter, okontrollbara våldsexplosioner och utbrott av terrorism.

I huvudsak bekräftar Millennierapporten 2010 tendensen från tidigare år, vilket understryker varaktigheten av att klyftan nord-syd är svår att övervinna:

Effekterna av den globala finansiella krisen kommer att fortsätta över tiden: fattigdomsnivån kommer att vara något högre 2015 och ännu mer 2050 (…) Risken att dö, bli handikappad och få ekonomiska förluster som förorsakas av naturkatastrofer kommer att öka i hela världen och koncentreras i de fattigaste länderna. De väpnade konflikterna fortsätter att vara ett latent hot och stora flyktingmängder blir kvar i läger med små möjligheter att kunna förbättra sina liv. Antalet undernärda barn har ökat än mer (…) Klyftan mellan de rikaste och fattigaste hemmen fortsätter att vara enorm; i sydöstra Asien har sextio procent av de fattiga barnen låg vikt jämfört med tjugofem procent av de rika. I de fattiga länderna är det färre än hälften av kvinnorna som får mödravård och endast halva befolkningen har tillgång till adekvat sjukvård.

Det räcker med att analysera de rika ländernas budgetar för att lägga märke till motsägelserna och de ekonomiska intressena som straffar den södra delen av planeten. Livsmedelskrisen i världen har förvärrats genom skyddstullarna och jordbrussubsidierna hos de rika länderna; subventionerna och tullarna har under många år förorsakat en minskad jordbruksproduktion i tredje världen. År 2006 uppgick jordbrukssubventionerna i de industrialiserade länderna till 372 miljarder dollar, mer än tre gånger så mycket som var tillägnat utvecklingsbiståndet.

Det finns andra uppgifter att beakta. För några år sedan kvantifierade World Watch Institute de extrakostnader som behövs för att garantera en allmän tillgång till grundläggande social service i utvecklingsländerna: sex miljarder dollar för grundskolan, nio för rinnande vatten och hygien och tretton för sjukvård och säkra livsmedel. Nåväl, bara i USA bränner man varje år åtta miljarder dollar på kosmetika; i Europa lägger man ut elva miljarder dollar på glass; de nordamerikanska och europeiska konsumenterna lägger ut tolv miljarder dollar för att köpa parfym och 17 miljarder för att ge mat till sina hundar och katter. Alltmedan, Sipri, International Peace Research Institute i Stockholm har beräknat att år 2010 världens militärutgift uppnådde en rekordsiffra på 1 630 biljoner dollar.